13:16:58
Veckan som gick
Veckan som gått har bjudit på blandad kompott.
Både vad gäller väder och vind samt mående.
Ömsom vin, ömsom vatten.
Ett litet steg framåt och några steg bakåt.
Pappa och Kerstin har kommit överens om att
de ska tacka och ta emot en sjuksäng för att ha
på nedervåningen. Pappa tycker om att vila en stund
på dagen men ligger inte så bra i farmors gamla
soffa. Med en säng i biblioteket kommer de slumrande
stunderna att bli så mycket skönare.
Vi har pratat om det tidigare men detta är,
som mycket annat, beslut som mognar med
tiden. Man kommer till nya insikter - vare sig
man vill det eller inte!
Jag skulle ha åkt till pappa och Kerstin i
lördags för att vara kvar tills igår.
Vi såg fram emot en fin lördagskväll tillsammans
med Sanna Nielsen och Melodifestivalen.
Det blev inte som vi tänkt oss och så kan
det bli ibland när livet vill annat.
Denna gång var det familjen "lilla liv" som
ställde till det och det med besked.
Winston har varit dålig sedan vi kom hem
från landet förra söndagen. Han symptom har
varit lika många som oklara.
Förra tisdagen var han på Årsta Djurklinik
som konstaterade att det var en fästing i
svansroten som ställde till det. Det blev
smärtlindting, penicillinsalva och en generande
tratt över huvudet.
Jag ringde redan i tisdags kväll igen för att
berätta att han blivit sämre efter morgonens
veterinärbesök... -Han "spelar", fick jag till svar
och blev rekommenderad att "nonchalera"
Winston. Som om det vore en enkel match?!?.
Tänk så jollrig man kan bli med sina små
hjärtevänner.
Winston har gråtit sig genom nätterna
som ett litet barn. Vi har turats om att
trösta, vagga och klappa honom. Han har
inte velat gå, inte äta och inte heller dricka.
Hela han har varit jättekonstig på alla sätt -
både fysiskt och psykiskt. Kraken...
I torsdags ringde Johanna tillbaka till veterinären.
Nu ringde de in starkare smärtlindring men inte
heller det hjälpte. I lördags morse var Winston jättedålig!
Vi tog ett lika snabbt som klokt beslut:
Bagarmossens Djursjukhus.
Det är när sådana beslut är nödvändiga som
man är tacksam att man betalt försäkrings-
premien till Agria!
Det vore en lögn att påstå att Winston gillar
det här med veterinärbesök. Och det är lustigt att
de liksom vet, redan när man kliver ur, bilen vad
som vankas!
Winston gjorde vad han kunde för att inte synas.
Och syns man inte så finns man inte, eller?
Snabbt fick vi våra misstankar bekräftade.
Winstons konstigheter hade ingalunda med någon
fästing att göra... Det här är något mycket allvarligare,
sa veterinären till slut!
Idel undersökningar och flera timmar senare fick vi
lämna Winston för sövning och undersökning på
operation. Några oroliga timmar senare var vi tillbaka.
Vi hade hoppats på svar och en diagnos.
Någon form av förklarande besked.
Och jag var, såklart, förberedd på det värsta...
Det enda de kunde säga, någorlunda säkert,
var att det inte var något fraktur. Men vad allt beror
på - det kunde ingen säga. Nu skulle en ortoped-
röntgen-veterinär-specialist kika mer på bilderna
och sedan skulle de återkomma. Vi fick med oss en
smått traumatiserad hund hem och två morfinsprutor.
Lilla kraken.
Vid det här laget var klockan så pass mycket att vi
gav upp tanken på en kväll hos pappa och Kerstin.
Det blev soffhäng i Årsta med Winston, i stället!
Natten mot söndagen var lika eländiga som de
andra nätterna i förra veckan. Gråt, gnäll och pip.
Många kramar och tröstande klappar.
I söndags morse bestämde vi oss för att fylla på
våra batterier i Prästgården och styrde kosan söderöver.
Pappa och Kerstin blev glada över att vi kom och
hälsade på. Jag hade med mig några småpresenter...
Näsvärmare samt två par nya läsglasögon till pappa
och filmen Hundraåringen till pappa och Kerstin!
Pappa har länge varit besvärad att nästippen ofta
känns iskall. Han gnuggar den och håller om den
på olika sätt utan att få egentlig bukt på problemet.
När jag var på Åhléns i Linköping i påskas så ramlade
jag fullkomligt över lösningen... En 4-pack näsvärmare!
Raskt knöt Kerstin i ett gummiband och pappa var inte sen
att trassla på sig sin näsvärmare - till glada skratt och hejarop.
Om ett gott skratt kan förlänga livet så gjorde gårdagen
underverk - sanna mina ord!
Vi stannade kvar hela dagen och åkte först hemöver,
Winston och jag, framåt kvällen. Flera nätter utan egentlig
sömn, god mat, skärgårdsluft och oro gjorde att jag blev jättetrött
under resan hem. Så trött att jag fick lov att stanna ett par gånger
efter vägen. Usch, jätteläskigt - men dagen fick ett lyckligt slut.
Väl hemma blev det en snabbmiddag med Cassandra och därefter
fram och tillbaka till Centralen och väntande buss till Vadstena.
Hahaha, tänk att vi alltid ska komma inglidande fram WTC minuterna
innan bussen kastar loss... Och alltid hinner vi! Spännande och lite
av "vår grej" numer!
Johanna jobbade kväll och kom hem vid 22.30. Vi tog en kopp thé
på sängkanten och därefter drog jag täcket över huvudet. När det
senast hände för kl 23.00 minns jag inte ens, men herre gud så skönt!
Tack alla fina för en helg full av blandade känslor.
Många Winston-tårar och bubblande pappa-skratt.
En helg full med liv...
Tillsammans är vi starka.
Tillsammans gör vi skillnad.
Kram och kärlek i massor