hejamorfar.blogg.se

2014-05-28
16:15:26

Jobbig vecka

 
Redan i söndags kväll efter det att vi åkt hem så hände det.
Pappa ramlade ihop på väg upp för trappan med hemtjänsten
hack i häl. Benen bar inte och det snurrade till i huvudet.
Tack gode gud var det på väg uppför trappan...
Krypandes på alla fyra tog sig pappa bort till bordet och med
hjälp av Kerstin och Jenny kom han på fötter igen.
 
I måndags morse ringde Kerstin till Gunnar vid 05.30-tiden
och behövde ha hjälp. Pappa hade ramlat ihop på badrumsgolvet.
Slagit upp ett sår i bakhuvudet och utan kraft att ta sig upp på
fötter igen.
 
På förmiddagen kom ASIH och tittade till.
Kerstin fick hjälp med att påtala vikten av att dricka ordentligt.
Speciellt när det är varmt ute. Och, det är lite si och så med det.
Blodtryck och annat var annars okej.
 
Efter fallet i badrummet kände pappa sig yrare än tidigare.
Snurrig och surrig i huvudet och "degig" i resten av kroppen.
Trött.
Ledsen.
Undrande.
 
Johanna, Jimmie och jag köpte en korg till rollatorn i måndags.
Vi fyllde korgen med en massa olika drickor - med hopp om att
någon ska passa och falla i smak - jordgubbar, en tuta, en
lavendel, gamla tidningar från förr, en halmhatt och lite annat
smått och gott... Till pappas och Kerstins stora glädje!
 
Pappa fick korgen - och blev glad i hatten... :)
I tisdags fortsatte snurrandet, oron och känslan av olust.
Kerstin föreslog att de skulle försöka få till en skallröntgen.
Tänk om alla fall och allt snubblande förorsakat någon slags
blödning i huvudet eller så? Tänk om det är något annat?
Tänk om det är... Nej, så får det inte vara!
 
Redan idag kom besked om önskad röntgen.
Den kommer att äga rum redan nu på måndag klockan 13.
Jag har lovat att vara med, pappa, och jag kommer att vara med.
 
Efter röntgen åker vi tillsamman hem till Prästgården.
Kerstin fortsätter till Åland på kryssning.
På måndag kväll blir det bara du och jag, pappa!
Och natten till tisdag.
Och hela dagen.
Det känns speciellt.
Och läskigt.
Då har vi tid till allt det där vi borde.
Ska vi hoppa över det?
Det behövs kanske inte?
Det räcker som det är, visst?
 
Jag är rädd.
Jätterädd.
Jag är så tacksam att jag har er, Jimmie och Johanna.
Utan er vore jag ingenting.
 
Jag känner mig trasig.
Vill bli hel igen.
Oron äter upp mig.
 
Nu väntar några dagar på landet.
Jag behöver det.
Johanna finns kvar i stan.
På lagom avstånd.
 
Det är sådana här stunder man
önskar att man hade en syster.
Att man hade sin syster.
 
Tillsammans är vi starka.
Tillsammans gör vi skillnad.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
2014-05-28
15:41:41

En helg med extra allt

 

Helgen den 23-25 maj var verkligen en helg med extra allt.
Liv och död.
Möten och farväl.
Glada skratt och tårar.
 
I fredags tog vi farväl av Lennart.
Elses man.
Jimmie och Johannas farfar,
Rolands, Marie-Louises, Annetts och Lillemors pappa.
En älskad man, pappa, morfar och farfar.
Bror, granne och vän.
Och så mycket mer.
 
Lennart var en man lätt kunde ha åsikter om.
Man har åsikter om.
På gott.
På ont.
I stort.
I smått.
 
Oavsett hur och på vilket sätt kommer du att fattas oss, Lennart.
Du kommer att lämna ett tomrum.
 
Jag har många fina minnen tillsammans med dig.
Vi delar många glada skratt och fina minnen.
Vi har varit arga på varandra som få.
Ömsom vin, ömsom vatten.
Regn och sol.
 
Tack för allt.
Vila i frid.
 
Efter avslutad minnestund i kapellet på St Botvid skyndade
Johanna och jag upp till minneslunden. Jag hade lovat pappa
att ge en blomma till farmor med tanke på mors dag.
Därefter snabbt till Staffan och Lillemor för att säga hej och hej då.
Sedan tillbaka till jobbet - som aldrig tar slut.
 
 

Vaknade i lördags till strålande sol. Johanna och Cassandra jobbade
och jag packade ihop mig för att åka hem till er, pappa och Kerstin.
Det var nästan två veckor sedan vi senast sågs och det känns som
alldeles för länge sedan.
 
När jag parkerat bilen på gårdsplanen skyndade jag mig runt
hörnan för kramen jag längtat efter. Att få och att få ge.
Kerstin stökade med amplar och krukor.
Pappa trasslade med kedjor och andra upphängningsanordningar.
Därefter kaffe i solen.
 
Dagen var planerade och det som nu väntade var en tur till
Nynäshamn för att handla fler blommor och nya plantor.
Vare sig Kerstin eller jag hade någon riktig ro i kroppen att
vara ifrån dig för länge, pappa, så vi skyndade oss tillbaka.
 
Middagen hade vi gemensamt planerat tidigare i veckan.
Och det var svårt att bärga sig... Tänk att man kan längta
så mycket efter surströmming! Det är så gott...
Som vanligt åt jag mest. Jag tror att jag fick plats med 18
strömmingar, men så hoppade jag också över bröd, potatis
och annat onödigt som tar plats!
 

Efter maten tog vi det lugnt och njöt av att bara vara.
Det räcker långt och känns fint.
Att bara få vara nära tillsammans.
Så medvetna om att ingenting är för evigt.
Att allt det vackra har ett slut.
Det är så påtagligt.
 
Sedan jag var hos er senast har det hänt en massa saker.
Pappa, du är tröttare och stundom lite mer förvirrad.
Men, du är vid gott mod - så långt dina krafter räcker.
Jag mår dåligt av att känna att det inte finns någon
tydlig gnista. Att din uppgivenheten gör sig mer gällande.
Jag undrar så vad du tänker på, vad du känner.
Jag skulle vilja fråga men vågar inte.
Fegt väljer jag att låta bli.
 
Det är nu en sjuksäng på plats i biblioteket.
Det är skönt för pappa att kunna ligga ordentligt när
han behöver slumra en stund. Stunder som kommer
oftare och som blir längre och tyngre.
Alla trösklar har försetts med ramper för att underlätta
framfarten med rollatorn.
 
Det blir alltmer påtagligt att det inte är som tidigare.
Prästgården börjar alltmer påminna om en vårdinrättning.
 

Kerstin och jag pratade över ett glas vin senare på kvällen
när pappa inte hörde. Vi pratade om det som väntar.
Vi pratade om hur saker och ting ska bli.
Vi kramades och kände tacksamhet över att vi har
varandra och över att vi ännu har pappa kvar hos oss.
 
Jag sover så gott i Prästgården.
Det känns så tryggt att vara riktigt nära.
Det känns som en gåva att få vakna tillsammans,
Över att vi får ännu en dag.
 
Söndagen ägnades åt att plantera blommor på altanen
och på grindstolparna i stora krukor.
 
-Det känns extra viktigt att det är fint den här sommaren,
suckade Kerstin. Jag vill att pappa ska ha det fint omkring sig...
 

Till lunch avnjöt vi fiskpaket på grillen med färskpotatis.
Himmelskt gott - som alltid.
 
Jimmie kom förbi på eftermiddagen tillsammans med Gunnar.
De hade varit iväg tillsammans för att fira en gemensam vän,
lördag och söndag. Det märks att pappa blir glad över bekväma
besök. Det märks att de mår gott av ny, frisk energi...
 
När så Jimmie och jag åkte hemåt i bilen så var det med
blandande känslor. Vi sa inte så mycket men kände nog
destomer båda två... Ibland är det svårt att ducka.
Ibland kommer verkligheten ifatt oss.
 
Pappa, jag älskar dig.
Du berör mig djupt.
Jag är så tacksam för varje stund med dig.
För alla glad skratt och varma kramar.
För alla fina minnen från nu och då.
För att jag har förmånen att få vara nära dig.
 
Tack pappa och Kerstin för en fin helg.
Snart ses vi igen.
 
Tillsammans är vi starka.
Tillsammans gör vi skillnad.