19:30:00
Underbaraste, finaste...
Gammal kärlek rostar aldrig
I år är det 45 år sedan vi lärde känna varandra, Carina!
Hur är det möjligt? Vart har tiden tagit vägen och vi med den?
Minns du hur pyttesmå vi var? Du i gul täckjacka och världens coolaste ryssmössa i brun låtsaspäls.
Jag i vinröd täckjacka. Bredvid varandra på ett fotografi vid vår brevlåda på Granbacken i Huddinge.
Brevlådan var av guld - vi var rödrosiga och vintersnoriga.
Sedan dess har många år passerat. Mycket glädje och mycket sorg.
Oräknade är alla glada skratt och fina minnen.
Nya barn, nya rosiga kinder och fler näsor att torka.
Sida vid sida har vi följt varandra.
Genom dag och natt. Alltid nära.
Genom dag och natt. Alltid nära.
Alltid i hjärtat.
Jag har alltid sett upp till dig.Alltid haft en sådan respekt.
Du har alltid varit viktig för mig. Viktigt på så många olika sätt.
Du har alltid varit viktig för mig. Viktigt på så många olika sätt.
Våra första år tillsammans,under vår uppväxt i Huddinge,
var speciella på många sätt.Jag hade svårt att acceptera att
vi var vänner och bästisar i hemlighet. Jag, som ville skrika rakt
ut så att hela världen hörde fick lova att inte ens hälsa
ut så att hela världen hörde fick lova att inte ens hälsa
på dig i skolans Källbrinksskolans korridorer.
Och jag lovade.
Såklart.
Desto mer njöt jag under loven och helgerna när alla
dina jämnåriga var bortresta och du bara var min.
dina jämnåriga var bortresta och du bara var min.
Du sa att jag skulle förstå när jag blev äldre.
Nu är jag äldre och jag förstår.
Så blev vi tonåringar.
Du först.
Med allt.
Som vanligt.
Och jag hack i häl.
Som vanligt.
Vi fortsatte att umgås men kanske mer sporadiskt.
Vi hördes några gånger per år och bestämde
varje gång att vi måste ses.
Vi måste verkligen ses, och det är snart.
Det blev aldrig något snart.
varje gång att vi måste ses.
Vi måste verkligen ses, och det är snart.
Det blev aldrig något snart.
Strax efter jul 1986 kontaktade jag dig helt apropå.
Jag bodde då sedan flera år tillbaka i Tumba tillsammans
Jag bodde då sedan flera år tillbaka i Tumba tillsammans
med Roland, din gamla klasskamrat.
Roland och jag var föräldrar till Jimmie och det visade sig att du,
vid den tiden också stadgat dig och hade en liten bebis i magen.
vid den tiden också stadgat dig och hade en liten bebis i magen.
Att jag kontaktade dig var för att vi i slutet av mars planerade en
stor fest i hyrda lokaler och jag ville så gärna bjuda dig som gäst.
stor fest i hyrda lokaler och jag ville så gärna bjuda dig som gäst.
En stor mage satte stopp denna gång festen.
Nu pratade vi inte bara om att ses.
Nu bestämde vi att vi skulle göra det.
Innan samtalet var slut hade vi till och med
bestämt vilken lördag vi skulle ses på middag
hos oss på Harbrovägen.
Lasse var ungefär lika intresserad av denna middag som Roland var.
Bägge önskade, var och en på sitt håll, att de skulle få slippa.
Bägge önskade, var och en på sitt håll, att de skulle få slippa.
Vi, du och jag, bestämde - på olika håll att det
inte var något alternativ.
Kvällen var trevlig utan suckar och stön.
Jag minns värmen och de glada skratten,
Jag minns att Lasse och Roland somnade
lyckligt leende och tätt intill varandra på soffan
med en flaska whiskey mellan sig.
Nu började en ny tid i vårt liv.
Sedan den kvällen i Tumba så tog vår vänskap
ny fart. Vi träffades så ofta vi hade chans och
möjlighet och vi hade det alltid så trevligt tillsammans.
Vi delade kvällar, helger, semestrar, resor och
en massa annat med varandra. Många härliga
somrar på det gemensamma sommarstället
i Näckenbäck mellan Sala och Avesta.
Alltid solsken.
Alltid skratt.
1989 bestämde vi oss bägge för att det var
dags för barn nummer två i våra små familjer.
Och så blev det.
I maj blev Jimmie storebror till Johanna.
I oktober blev Emelie storasyster till Jonathan.
Den vintern gifte vi oss också med männen i
våra liv. 1992 var det åter dags för en liten
i familjen Folkestad-Backlund och lilla Evelina
hälsades med öppna armar.
90-talet innehöll också mycket glädje samt
fortsatt vänskap. Men, det fanns också mycket
sorg och förtvivlan. Livet tog tag i oss - framför
allt i er - som en påminnelse om att inte allt
är för evigt. Att också det vackra har ett slut.
På många sätt är vi så lika.
På andra sätt så olika.
Lite som Yin.
Lite som Yang.
Våra vägar har burit oss mot
gemensamma mål i livet.
Mot olika mål i livet.
Våra vägar har skilt oss åt.
Våra vägar har fört oss tillsammans.
Som stjärnor på varandras himlar
har vi navigerat åt varandra
stunder av ensamhet.
Stunder av vilsenhet.
Och så är det.
Efter sol kommer regn.
Efter regn kommer sol.
Det är uppför.
Det är nedför.
Det är framåt och tillbaka.
Och ibland är allt upp och ned.
Jag är så innerligt lycklig och tacksam över
att ni finns i mitt och min familjs liv.
Jag är så innerligt lycklig och tacksam över
att jag och min familj får vara en del i ert.
Så vill jag alltid att det ska vara.
Sida vid sida.
Nära intill.
Som systrar...
Ska vara och ha det!
Tack finaste familjen Backlund
för ert bidrag till vår insamling
till Prostatacancerförbundet
och lycka till i Tough Viking!
Tillsammans är vi starka.
Tillsammans gör vi skillnad.