17:11:00
Min fina pappa...
Det var en fin dag igår.
En dag som innehöll allt.
Precis allt.
Livet är tydligt.
Känslorna likaså.
Närvaron påtaglig.
Och döden bankar på porten.
Solen sken på Muskö igår.
Jag kom ner på eftermiddagen och åkte direkt till er.
Varje minut känns viktig.
Jag blev... Så tagen av att träffa dig, pappa.
Så berörd.
I själ.
I hjärta.
Varför går livet så fort?
Du var lite förvirrad.
Visste inte om det var natt eller dag.
Eller vilken dag det var.
-Det är ju lördag, Hasse, sa Kerstin så ömt.
-Ja, det är ju lördag, svarade du pappa.
Jag svalde gråten och hoppades att ni inte skulle se den.
Det har hänt så mycket och det händer så snabbt.
Herre gud, vi sågs ju i måndags pappa...
Det är inte ens en vecka sedan.
Du var blekare om nosen igår.
Du var mer förvirrad.
Svagare.
Tystare.
Rullator.
Jag undrar vad du egentligen tänker, men vågar inte fråga.
Förlåt.
När jag skulle visa er den här bloggsidan och insamlingssidan på
www.prostatacancerforbundet.se kom gråten jag nyss svalt.
Och den ville inte ta slut.
Allt är så hemskt.
Så jobbigt.
Så fruktansvärt.
Och allra värst är det för er bägge.
Stenarna och kvisten från lindallén vid Capella Ecumenica kändes så fina att ge er.
Elisabeths kärleksfulla och omtänksamma ord värmde våra frusna, sorgsna hjärtan.
I mina drömmar åker vi dit tillsammans en dag och söker upp kaffestugan där Elisabeth
väntar oss med kyrkkaffe. Innan dess har vi redan varit där - i hennes tankar.
Redan nästa gång då Elisabeth låter kapellets kyrkklockar ljuda...
Tack fina du för din omtänksamhet. För att du tog dig besväret att med båt ta dig ut till ön.
För att du plockade stenar och grenar och för att du skrev det vackra kortet.
Pappa, när du inte hörde pratade Kerstin och jag.
Pappa, när du inte såg så grät Kerstin.
Allt gör mig så ont.
Jag önskar er något annat.
Något helt annat - långt bortom detta.
Kerstin berättade för mig om hur nära ni är varandra.
Om att ni alltid varit det.
Om hur ni envisats att sova i samma säng, under samma täcke, genom åren.
Att ni skojat om att ni skulle kunna ge bort den ena av de två sängarna som stått tom.
Er kärlek, som ännu är så stark, är fantastisk.
Den är så obeskrivligt vacker.
Ännu så nära.
Tänk en sådan tur att ni väntade på varandra.
Att ni hittade varandra.
Att ni fick varandra.
Vilken lycka.
Lyckliga ni.
Lyckliga då.
Lyckliga nu.
Tillsammans och med gemensamma krafter fick vi in dig i bilen.
I bagageutrymmet fick din rullator plats.
Och väskan med alla måsten...
Middagen som serverades var lagad med kärlek.
Musslorna till förrätt var fantastiska.
Oxrulladerna med pressad potatis var underbart goda..
Och hemgjord pressgurka med ättika och persilja.
Rött vin.
Vatten.
Du sa att du tyckte om musslorna när jag frågade, pappa.
Och jag tror att du menade det.
Du hade svårt att pilla upp dem ur skalet, men lyckades.
Nätt och jämt fick du i dig en pytteportion.
Satt mest tyst och tittade.
Fuktade munnen med ännu en klunk vatten.
Jag undrar vad du egentligen tänker, men vågar inte fråga.
Förlåt.Vi hade med oss dina sittdynor.
Såklart.
Ändå fick du ont av att sitta på stolen.
-Jag har blivit knotig till och med bak i rumpan,
förklarade du med svag röst och log försiktigt, med blicken någon annanstans...
Kerstin strök dig ömt över ryggen på det vis bara hon kan.
På det vis du tycker så mycket om.
Skönt att få.
Skönt att ge.
-Man måste göra på ett väldigt speciellt sätt, sa Kerstin.
Efter 26 nära år tillsammans vet man vad den ena eller andra vill ha.
På vilket sätt, när och hur.
Det är kärlek.
När klockan började närma sig 20.30 såg du så trött ut.
Jag kände att du ville något annat.
Att du ville orka.
Att du ville fortsätta.
Att du inte ville att kvällen skulle vara slut.
Jag såg att du blev lättad när vi tog beslutet.
Så packade vi ihop oss och varandra.
In i bilen.
Rullatorn och väskan i bagageutrymmet.
Tillbaka hem.
Vi erbjöd oss att följa med upp.
Att gå bakom i trappan.
Att stötta och hjälpa darriga och svaga ben.
Du tackade nej och sa att det blev bättre om Kerstin gjorde det.
Vi kramades länge och väl.
Och en gång till.
Och en gång till.
Jag kände att du tänkte.
Du kände att jag tänkte.
Jag vågade inte fråga...
Förlåt.
Älskar dig, pappa.
Tack gode gud för att du, Kerstin, finns.
Tillsammans vandrar vi genom natten mot en ny morgon.
