19:23:00
Prästgårdsbesök
Vi bestämde oss snabbt och sent igår kväll för att åka ned till
pappa och Kerstin, jag och Johanna. Ett beslut som kändes
rätt och ett besök som kändes viktigt.
pappa och Kerstin, jag och Johanna. Ett beslut som kändes
rätt och ett besök som kändes viktigt.
När vi kom fram höll pappa på att göras ordning för natten
av hemtjänsten. Från och med i går har man ökat insatserna
vilket innebär att de är två som kommer morgon och kväll.
Detta för att pappa blivit svagare och därmed mer vinglig.
vilket innebär att de är två som kommer morgon och kväll.
Detta för att pappa blivit svagare och därmed mer vinglig.
Tanken var från början och sedan länge att jag skulle ha
tillbringat kvällen och natten på Muskö, samt hela dagen
idag. Detta för att Kerstin skulle få möjlighet att kunna åka
iväg med sina vänner på den traditionella försommar-
kryssningen med Cinderella. Nu blev det inte riktigt så...
kryssningen med Cinderella. Nu blev det inte riktigt så...
Så småningom kom pappa ner från övervåningen.
Selet runt midjan, en från hemtjänsten framför sig
och en bakom sig. Sakta och försiktigt på ostadiga
ben. Lilla, älskade, fina pappa... Vad händer?
Vi kramades länge i hallen. Vi sa inte så mycket och
det behövdes inte heller. En kram kan säga mer än
tusen ord...
Vi tog oss ut i köket - pappa, rollatorn, Kerstin,
Johanna och jag. Vi hade dukat fint på altanen i
kvällssolen men krafterna räckte nätt och jämt till
köksbordet och där stannade vi. Pappa hade sedan
länge bestämt att han och jag skulle äta Karibisk
kycklinggryta till middag och så fick det bli.
Pappa åt ingenting.
Pappa drack ingenting.
Pappa sa ingenting.
Vi satt en stund efter maten och försökte hålla
samtalet igång men kom just inte någon vart.
Det blev inte så mycket sagt.
Plötsligt frågade pappa om det inte var dags
att gå och sova för natten.
Samma väg tillbaka - rollatorn, Kerstin,
Johanna och jag. Ut i hallen och upp för
trappan på svaga, skakiga ben.
Johanna och Kerstin hjälpte pappa att
komma i säng. Jag diskade och plockade
undan i köket. Därefter satte vi oss en stund
på altanen med filtar om oss och pratade.
Vi pratade om fina saker.
Vi pratade om jobbiga saker.
Vi pratade om drömmar.
Vi pratade om verklighet.
Vi pratade om allt sådant där man borde prata oftare om...
Johanna och jag kröp så småningom ner i sängen
på kontoret, släckte lampan och somnade gott.
Tacksamma för ännu en fin kväll tillsammans.
Jag vaknade tidigt i morse.
Som alltid.
Johanna blev hämtad redan kl 05.45
för att hinna till jobbet i tid.
för att hinna till jobbet i tid.
Jag kröp ned en stund till under täcket
och slumrade någon timme till.
Så var dagen i gång.
Kerstin och jag möttes i köket där vi
hjälptes åt med frukosten.
Hon berättade att pappa sovit lugnt
under natten. Lugnt och nästan otäckt
djupt.
Hemtjänsten kom och tassade upp för
att göra pappa i ordning för dagen.
Strax före klockan nio gjorde han entré
i köket. Och visst kändes han lite bättre
mot vad han gjorde igår kväll...
Pappa lyckades få i sig en liten tallrik gröt,
ett glas juice och ett ägg... Under suckar
och protester - som vanligt numer...
Vi hann nätt och jämt äta upp förrän pappa
föreslog att han kanske borde lägga sig och
läsa gårdagens Expressen på sin säng i
biblioteket...
Innan han hann så långt knackade det på
dörren och utanför stod Anna och Moa från
ASIH.
Jag minns ASIH från tiden då mamma Janne var
sjuk. Nu för länge sedan. Jag minns dem som
några slags änglar som tassade runt i rummen
och skapade möjligheter också när allt kändes
som tyngst. Precis samma känsla fick jag nu.
Det var härligt att se att pappa kände detsamma.
Han sken upp som en sol när de kom in i köket
och hälsade på honom. Moa med en kram -
de har setts många gånger tidigare - Anna, som
var ny doktor för dagen, med ett varmt handslag.
Pappa fick, med hjälp av Kerstin, berättade om
gårdagen som slutade med en skallröntgen.
Han fick berätta om sin oroliga natt och om
all aptit som plötsligt bara försvann. Anna
lyssnade och antecknade, Moa tog en massa
prover ur venporten. De kom fram till att försöka
öka på kortisondosen med en förhoppning om
att detta ska sätta fart på aptiten samt minska
tröttheten som ökar från dag till annan. De
pratade ännu en gång av vikten av att i alla
fall försöka dricka ordentligt och menade att
dagens bottenotering när det gällde blodtrycket
var en konsekvens av gårdagens brist på vatten.
Anna och Moa hade också med sig resultatet
av gårdagens röntgen. Man hade inte kunnat
se någon blödning och inte något annat heller...
Pappa skrattade gott åt att de inte sett "något"
i hans huvud och konstaterade att det då inte
är konstigt att han känner sig surrig och
snurrig ibland...
snurrig ibland...
När ASIH tackat för sig så berättade vi för
pappa att vi bestämt att vi tillsammans skulle
ta en sväng till Nynäshamn för att bland annat
handla mat men också en ny säng till Kerstin.
Denna säng ska stå i biblioteket för att kunna
användas den kväll pappa inte kan ta sig upp
till sovrummet alls. Inte ens med hjälp av två
"hemtjänstare" vid sin sida...
-Vi har alltid sovit tillsammans, sa Kerstin,
och det ska vi i alla fall fortsätta med...
och det ska vi i alla fall fortsätta med...
Störst av allt är kärleken, tänkte jag och kände
än en gång en sådan tacksamhet, lycka och
glädje över att de har varandra. pappa och Kerstin.
Nej, pappa jublade inte direkt över våra Nynäsplaner
men han fanns sig till slut. Eller, fick ge sig till slut.
Jag körde fram bilen till ytterdörren och sedan
hjälptes vi åt att få pappa på plats. Väl fastspänd i
hjälptes vi åt att få pappa på plats. Väl fastspänd i
framsätet såg han ändå ganska nöjd ut.
De ärenden som skulle uträttas i Nynäshamn var
snart klara. Jag satt och höll pappa sällskap i bilen
under tiden Kerstin avslutade med ett snabbt besök
på ICA Kvantum. Därefter körde vi hem till Muskö
igen. Pappa höll med om att det kan vara skönt att
se något annat ibland också samt att det varit en
ganska mysig tripp till "storstan"!
Väl hemma igen åt vi en sen lunch/tidig middag
tillsammans innan det var dags för mig att tacka
för mig och vända hemåt igen.
Tack älskade ni för ett par fina dagar tillsammans.
Vi ses snart igen och inga tokigheter fram till dess.
Tillsammans gör vi skillnad.
Tillsammans är vi starka.
All min kärlek och styrka till er.