11:29:35
Jag tror vi närmar oss...
Jag tror vi närmar oss det vi har fasat för.
Att vi närmar oss slutet av pappas liv.
Den sista veckan, de sista dagarna, har det hänt
så ofattbart mycket.
Helgen på landet har varit fin med solsken och
de närmsta. Men oron har varit med oss hela tiden.
Det var ett lika självklart som enkelt beslut för oss,
Jimmie och mig, att igår kväll åka ut till pappa och Kerstin.
Det kändes som om pappa kände att vi var där.
Vi tyckte att vi hörde honom viska våra namn.
Vi kramade hans magra händer och berättade
hur mycket vi älskar honom och att vi alltid
finns nära. Och vi lovade honom att alltid finnas
där för Kerstin.
Pappa kan inte längre gå.
Inte sitta. Inte stå.
Han dricker knappt vatten.
Han är mer eller mindre medvetslös för
att sedan korta stunder titta upp - med en flackande
blick som inte fäster.
Vi frågar honom vad vi kan göra?
Om han vill ha något?
Vi får inga svar annat än ett svagt mummel.
Vi satt med tända ljus på altanen och pratade
om livet - Kerstin, Jimmie och jag.
Vi pratade om döden och om det vi står inför.
Om vad som väntar oss och om hur det sedan ska bli.
Vi inser tyst att de enda vi nu har att hoppas på är att
pappa slipper lida och att han snart somnar in.
Det "liv" pappa lever nu är inget liv han någonsin
skulle önska.
Vi förbannar cancern och känner oss
redo att välkomna döden på något vis.
redo att välkomna döden på något vis.
Det känns så fantastiskt fint och förtröstansfullt att
pappa och Kerstin tycks ha pratat om allt.
Om mycket in i minsta detalj.
Jag är så obeskrivligt tacksam över att pappa har Kerstin
och att de har varandra. Jag är så glad över deras fina kärlek.
Över alla deras vackra minnen och glada skratt.
Över alla de år de fått tillsammans.
Just nu är ASIH hos dem och tar prover.
Kerstin har fått än mer hemsjukvård beviljad.
Ikväll åker jag ut igen och stannar där imorgon.
Jimmie åker ut på onsdag och blir kvar till torsdag.
På fredag tar jag vid.
Vi har lovat varandra att ingen ska behöva vara ensam.
Inte pappa, inte Kerstin - som behöver allt stöd hon
kan få i denna stund.
Jag hör av mig.
Och hörs jag inte av - hör av dig!
Tillsammans starka.
STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN
