12:00:39
Tack familjen Lindblom-Eliasson...
Tack finaste familjen Lindblom-Eliasson
för ert bidrag till vår insamlingskampanj.
Tack också för vackra tanker och hälsningar
från Siviksfjärden... För visst är det så att
vi också har anknytning dit!
När jag tänker på Sivik tänker jag på farmor och farfar.
På min pappa, mamma och lillasyster.
På den glittrande fjärden.
På farfars fisksump.
På de ilskna svanarna.
Jag minns också foxterriern Ruffen
och farmors Ris á la Malta.
Jag minns Axel och Hedda som bodde på gården intill.
Jag minns när man som liten fick följa med farbror Axel ut
för att locka in korna på kvällen. Hade man tur kunde man
få rida tillbaka på Gullan - en ko som oftast var på gott humör.
Jag minns resorna dit.
De långa resorna i bil som varade i en evighet.
Vi stannade efter vägen för att äta frukost och lunch.
Mamma rökte och pappa satt bakom ratten.
Lillasyster och jag försökte vara sams i baksätet.
Märkligt det där med avstånd.
De tycks krympa med åren.
När man är liten känns allt som en evighet.
Det är alltid långt till alla mål.
Väntan.
Längtan.
Suktande.
När man blir äldre inser man att inget är för evigt.
Det är en på tok för kort väg man vandrar.
Alldeles för snabbt kommer man till slutet.
Tillsammans kan vi göra skillnad.
Tillsammans är vi starka.