hejamorfar.blogg.se

 

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå... Är det verkligen så?

 

Jag pratade med mamma på väg hem från jobbet nu ikväll, hon är hos morfar ikväll och tydligen är har mycket sämre idag. Han vet varken vad det är för datum eller veckodag. Det känns som om det går fort, så fort att man liksom inte hänger med i svängarna. Vissa dagar är det bättre och då vaknar hoppet till liv igen för ett sedan, redan dagen efter, slockna. Det tär på hela kroppen att slitas mellan hopp och förtvivlan. Det gör också ont att se och höra min mamma så ledsen, ledsen för att hon ser hennes pappa, så gott som, försvinna framför henne. Men man får inte glömma att han än så länge lever och att så länge man lever finns det hopp. Man får inte ge upp, inte på varandra och inte på livet! Den dagen man ger upp är den dagen man faller. Man ska inte falla, man ska flyga. Det gör också ont att veta att morfars fru är så ensam med morfar, hon gör allting för honom och det är så hon vill ha det. Hon är så himla stark och jag beundrar henne till 1000! Frågan är bara hur länge man orkar, jag vill inte att hon glömmer bort att vi finns här även för henne, vad det än är!

 

Efter att jag, under fler år, inte haft så bra kontakt med min morfar, nästintill obefintlig, känns det så himla jobbigt att han ska "slitas" i från mig. Vi, han och jag och familjen, har ju precis hittat tillbaka till varandra igen. Varför måste han "gå"? Varför måste livet vara så orättvist? Jäkla skitsjukdom!!! Att se honom må såhär dåligt, att se honom ha ont överallt och att han inte ens kan ta sig ur sängen av egen maskin gör så fruktansvärt ont. Jag önskar av hela mitt hjärta, och vill så gärna, att han ska ha möjlighet att vara med på Gärdet den 30 augusti och se oss springa ihop pengar för att en vacker dag bekämpa den där nedriga prostatacancern. Men för varje dag som går blir jag mer skeptisk och hopplös. Men vi ska kämpa ändå, vi ska inte ge upp, vi ska springa för dig morfar! 

 

Jag var faktiskt ute och sprang i morse. Det var länge sedan jag tränade, men nu är det ju dags att sätta igång. Han man aldrig varit en höjdare på längre distanser är 1,5 mil riktigt långt. Men skam den som ger sig - eller hur morfar?! Sprang förvisso bara två kilometer men man måste ju börja någonstans. Jag tänker att jag kommer ledsna om jag sätter upp för höga mål som jag inte komma klara av. Det är bättre att springa en kortare sträcka och få en boost av att klara av det än att ge sig på en femkilometer och vissna efter halva. Små steg, men i rätt riktning. Måste ut och springa i morgon efter jobbet också, har givit mig tusan på att jag ska springa MINST tre gånger i veckan och än så länge har det bara blivit två! Här kan man inte ligga på latsidan inte!

 

Till och med i snöstorm måste man ge sig ut.

 

 

Nu ska jag dricka upp mitt te, borsta tänderna och hoppa i säng. Börjar 07:00 i morgonbitti, så det blir sänggång snarast!

 

Som jag skrivit längre upp i texten så gör vi en insamling till Prostatacancerförbundet via deras hemsida, för att göra en donation går ni in på följande länk: www.betternow.org/se/hejamorfar. Vi är tacksamma för alla donationer - stora som små! Ingen kan göra allt men alla kan göra något!

 

Godnatt morfar, jag älskar dig, vi rings i morgon!

 

Massa kärlek och kramar till alla er andra!

 

// Johanna Broth