17:32:00
Det är så otäckt. Jag är så rädd.
Jag pratade just med Kerstin.
Cathrine har kommit.
Josefins mamma Christina har
varit förbi med en blomma.
Jag blir så rörd och glad över
all kärlek och varma omtankar.
Pappa är fortsatt förvirrad och svag.
Kanske, kanske att han är något mer
vaken. Kanske har det att göra med
antibiotikan?
Kerstin berättade något
som skrämde mig.
som skrämde mig.
Hon berättade att hon suttit vid
pappas sida nu på eftermiddagen.
Med varsam hand smekte hon hans
kallsvettiga panna och insjunkna kinder.
Plötsligt tittade pappa upp på henne
med flackande blick. Han tittade uppåt
taket och kisade. Så mumlade han med sin
svaga röst...
-Kerstin, vem har tänt lampan?
-Vilken lampa, frågade Kerstin som
såg att alla lampor var släckta.
såg att alla lampor var släckta.
-Lampan där uppe, sa pappa och försökte
visa med handen - som inte orkade.
-Ser du inte ljuset?
Kerstin kämpade med sina tårar.
Bet sig i läppen, försökte andas lugnt.
-Kerstin, jag ska träffa morsan och farsan,
viskade pappa.
Pappa, vänta lite.
Bara lite till.
Gå inte ännu.
