hejamorfar.blogg.se

2014-05-28
16:15:26

Jobbig vecka

 
Redan i söndags kväll efter det att vi åkt hem så hände det.
Pappa ramlade ihop på väg upp för trappan med hemtjänsten
hack i häl. Benen bar inte och det snurrade till i huvudet.
Tack gode gud var det på väg uppför trappan...
Krypandes på alla fyra tog sig pappa bort till bordet och med
hjälp av Kerstin och Jenny kom han på fötter igen.
 
I måndags morse ringde Kerstin till Gunnar vid 05.30-tiden
och behövde ha hjälp. Pappa hade ramlat ihop på badrumsgolvet.
Slagit upp ett sår i bakhuvudet och utan kraft att ta sig upp på
fötter igen.
 
På förmiddagen kom ASIH och tittade till.
Kerstin fick hjälp med att påtala vikten av att dricka ordentligt.
Speciellt när det är varmt ute. Och, det är lite si och så med det.
Blodtryck och annat var annars okej.
 
Efter fallet i badrummet kände pappa sig yrare än tidigare.
Snurrig och surrig i huvudet och "degig" i resten av kroppen.
Trött.
Ledsen.
Undrande.
 
Johanna, Jimmie och jag köpte en korg till rollatorn i måndags.
Vi fyllde korgen med en massa olika drickor - med hopp om att
någon ska passa och falla i smak - jordgubbar, en tuta, en
lavendel, gamla tidningar från förr, en halmhatt och lite annat
smått och gott... Till pappas och Kerstins stora glädje!
 
Pappa fick korgen - och blev glad i hatten... :)
I tisdags fortsatte snurrandet, oron och känslan av olust.
Kerstin föreslog att de skulle försöka få till en skallröntgen.
Tänk om alla fall och allt snubblande förorsakat någon slags
blödning i huvudet eller så? Tänk om det är något annat?
Tänk om det är... Nej, så får det inte vara!
 
Redan idag kom besked om önskad röntgen.
Den kommer att äga rum redan nu på måndag klockan 13.
Jag har lovat att vara med, pappa, och jag kommer att vara med.
 
Efter röntgen åker vi tillsamman hem till Prästgården.
Kerstin fortsätter till Åland på kryssning.
På måndag kväll blir det bara du och jag, pappa!
Och natten till tisdag.
Och hela dagen.
Det känns speciellt.
Och läskigt.
Då har vi tid till allt det där vi borde.
Ska vi hoppa över det?
Det behövs kanske inte?
Det räcker som det är, visst?
 
Jag är rädd.
Jätterädd.
Jag är så tacksam att jag har er, Jimmie och Johanna.
Utan er vore jag ingenting.
 
Jag känner mig trasig.
Vill bli hel igen.
Oron äter upp mig.
 
Nu väntar några dagar på landet.
Jag behöver det.
Johanna finns kvar i stan.
På lagom avstånd.
 
Det är sådana här stunder man
önskar att man hade en syster.
Att man hade sin syster.
 
Tillsammans är vi starka.
Tillsammans gör vi skillnad.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: