11:04:00
Natt blir till dag
Har sovit oroligt i natt.
I natt igen.
Vaknade tidigt av solen som
letade sig in i pappas och Kerstins
sovrum på övervåningen.
Ännu en solig dag med blå himmel.
Jag tassade ner försiktigt för trappan
och kikade in i det som nu är deras
sovrum. Jodå, pappa andades om än
lite oregelbundet. Han liksom sover,
fast ändå inte. Pappa befinner sig i
sin egen värd.
Jag smög ut i köket och kunde
konstatera att Bosse varit inne under
natten. Hans handduk på köksbordet
var fortfarande varm och alla strömmingar
var uppätna. Härligt, detta visste jag skulle
göra både pappa och Kerstin glada.
Jag öppnade försiktigt dörren ut till altanen
samtidigt som kaffevattnet blev varmt.
Fåglarna kvittrade, det var lugnt och stilla.
Med kaffekoppen i min hand så letade jag
upp morgonsolen i ena hörnan.
Tuppen Gösta gol i hönshuset trots
att klockan just passerat 06.00!
att klockan just passerat 06.00!
Jag kikade över staketet och såg till
min glädje att pappas alldeles egna,
fina, mörkröda vallmo slagit ut.
I går morse var det ännu bara knoppar.
Kerstin sa att hon hoppades så att den
snart skulle slå ut så att hon skulle kunna
visa pappa den.
Under tiden jag satt och filosoferade på altanen
hörde jag att Kerstin vaknade. Jag mötte henne
med en kram, glädjande besked om både Bosse
och blommande vallmo.
med en kram, glädjande besked om både Bosse
och blommande vallmo.
Jag gick sakta in till pappa. Han tittade inte upp.
Jag strök min hand över hans fuktiga panna.
-God morgon, pappa. Har du sovit gott?
Inget svar.
-Pappa, hör du mig?
Han rörde lite på sina händer och
jag tog hans ena hand i min.
jag tog hans ena hand i min.
Än en gång slogs jag av hur liten och mager pappa
har blivit. Hans händer är alldeles beniga och hans
nakna armar är fulla av sår och blånader. Vigselringen
på hans vänstra ringfinger snurrar, flera nummer för stor.
Min fina, lilla pappa.
Min stora starka pappa.
Vart tog du vägen?
Jag minns när jag var liten.
Jag tyckte om pappas händer.
De värmde mina frusna händer på vintern
när vantarna blivit blöta och kalla.
när vantarna blivit blöta och kalla.
De hjälpte mig att knyta upp knutar
och lärde mig att knyta rosetter.
De klappade ömt min kind och torkade tårar.
Pappas händer fixade och byggde saker.
Det var tryggt att hålla i pappas starka hand.
Pappas armar var starka.
De kunde kasta en upp i luften, ändå upp bland molnen.
De kunde placera en i kastanjeträdet på landet på
Stålmansvägen i Stuvsta när jag var liten -
och busig!
Pappas armar kunde sätta fart på gungan
så att det kittlade i magen.
Samma armar lärde mig sedan att bli bra på
långa inkast, kast med liten boll och att fiffigt
ta emot en stafettpinne.
Det var då.
Nu är nu.
Om sen vet vi ingenting.
Jag gick upp och duschade, bäddade sängen
och klädde på mig. Min magkänsla sa mig
att pappa är sämre idag än i går.
Jag hoppas att jag har fel.
Cathrine kommer från Sunne idag.
Det är ett klokt beslut, tycker jag.
Allt annat hade varit dumt.
Jag kommer på mig själv att tänka:
Hoppas att du hinner fram i tid.
När jag kommer ner igen har Winston
smitit in till pappa. De har haft en fin relation
men han har varit lite avvaktande på sistone.
Undrar vad djur kan känna av?
Kanske har Bosse skäl vi inte känner till
som gör att också han är mer avvaktande.
Winston hade, via fåtöljen, tagit sig upp i
pappas säng. Som den mest självklara
sak i världen hade han plötsligt lagt sig
rätt över pappas ben. På exakt lagom avstånd
för att pappa skulle kunna nå honom med sin
hand.
När jag försökte ta bort Winston från pappa så
knorrade de missnöjt - både pappa och Winston.
Jag hade inte hjärta att sära på dem utan lät det
vara som det var den stund vi skulle vara kvar.
Hemtjänsten kom.
Lisa och Tove.
Jag kan inte låta bli att tycka att de är fantastiska
alla de vi mött inom Hemtjänsten.
Som änglar.
Numer fyra gånger om dagen.
Glädjande nog höll de inte med oss om att pappa
verkade sämre idag.
Jag kramade pappa.
Så hårt och så länge jag vågade.
Dagen får bestämma om vi ses senare idag.
Stjärnorna har svaren.
Älskar dig, pappa!