19:42:00
En helg att minnas
12-13 april 2014
Efter lite velande fram och tillbaka packade jag ihop mitt pick
och pack för att åka till pappa, Kerstin och Muskö i lördags.
Det är med så blandade känslor.
Egna känslor som lätt tar överhand men som vackert
får finna sig i att ha en underordnad betydelse.
får finna sig i att ha en underordnad betydelse.
Glädjen över att ses.
Kärleken.
Värmen.
Kramen som man aldrig vill ska ta slut.
Sorgen och smärtan över att
det är som det är.
Att det inte är sig riktigt likt från en gång
till en annan.
Att tiden går snabbt.
Allt för snabbt.
Pappa var trött när jag kom.
Det är mycket som tar på hans krafter just nu.
Smärta, oro och ängslan.
Tankar och funderingar.
Finaste pappa, om jag bara kunde göra något.
Om än så lite.
Pappa vaknade av min kram.
Av min klapp på hans slumrande kind.
I köket dukade Kerstin fram kaffe och goda smörgåsar.
Och pappa ville inte ha.
Det är sällan han är sugen på att äta nu för tiden.
Vi turades om att tjata på honom, Kerstin och jag.
Som ett truligt, trotsigt litet barn skakade han på huvudet.
-Jag vill inte.
Jag är inte hungrig.
Jag är inte ens sugen.
Till slut, när tjatet tonat ned, tog pappa en tugga.
Och en till.
Snart var halva smörgåsen slut,
Och lusten att äta mer.
Den andra halvan tyckte han vi skulle överraska hönsen med.
Vi ägnade eftermiddagen mest åt att bara vara.
Och det är skönt och precis det vi behöver.
Det är inte viktigt att hela tiden prata.
Det handlar om att lära sig att hantera tystnaden.
Om att vara bekväm i lugnet.
Kerstin och jag hjälptes åt med middagen.
Kvällen till ära vankades det majskycklingklubbor och till det
en himmelskt god Tarte Tatin med tomat, timjan och getost.
Till efterrätt årets första jordgubbar med glass.
Pappa åt ordentligt till allas vår stora glädje.
Vi avrundade kvällen med Irish Coffee innan det var
dags att kramas god natt.
I söndags kom Annelie, Pelle och Lova förbi för att elda det vi
inte hann med förra helgen. Och det var minsann en hel del!
Vi åt lunch tillsammans och snart därefter var det dags
för mig att packa ihop och tacka för mig. Bussen jag planerade att
hinna med gick redan klockan 13.28!
Precis som jag skulle börja röra på mig ringde telefonen.
Det var Mia, min "gamla" barndomsvän.
Inte bara "gammal" utan också en av mina finaste vänner.
Hon berättade att hon tänkte komma ut till pappa och Kerstin för
att överraska - och för att ge Kerstin lite ompyssling.
Som jag tidigare har berättat gör Kerstin ofattbart mycket
för pappa. Dygnet runt och jämt finns hon vid pappas sida.
Jag vågar inte ens tänka tanken på vad vi skulle göra utan henne.
Jag var den första att jubla över Mias erbjudande om ompyssling.
Nu hade jag en timme på mig att ordna en vettig massagebänk.
Och det är inte plättlätt på en skärgårdsö, en söndagseftermiddag
i början av april.
De första samtal jag ringde gav inga resultat alls.
Jag ringde och sökta Ingrid som har salong och kroppsbehandling
på ön. Tidigare, när jag själv bodde på Muskö, gjorde Ingrid det också.
Numer är hon fastlands-sambo sedan något år tillbaka.
Kanske att hon skulle kunna tipsa mig om var jag snabbt skulle kunna
få tag på en massagebänk?
Döm av min förvåning när hon just denna eftermiddag faktiskt befann
sig på Muskö. Tillsammans med sina systrar var hon hemma hos mamma
Signe, som är god vän till pappa och Kerstin. Signe bor inte alls långt
ifrån Prästgården. De ägnade dagen åt att börja rensa och riva i Signes
hus och uthus. Det samlar på sig med åren...
Längst in i en av bodarna hade Ingrid just hittat en stor och otymplig
massagebänk som hon en gång i tiden fått från Riksförsäkringsverkets
numer nedlagda sjukhus i Nynäshamn. Och just som jag ringde var de
i färd att med gemensamma krafter kånka ut bänken till släpet som
så småningom skulle köras till soptippen... Vilken tur!
Strax därefter släpade vi in massagebänken i Prästgården.
Såklart.
Efter nästan en välbehövlig timme var Kerstin som en ny människa.
Vi fikade tillsammans och åt nybakad sockerkaka innan vi
tillsammans åkte hemåt igen - mina fina vän och jag.
tillsammans åkte hemåt igen - mina fina vän och jag.
Innan vi åkte ifrån ön var vi tvungna att åka ett par extrasvängar.
Mia ville se platsen som för snart nio år sedan tog Patrik ifrån
oss. Vi stannade bilen efter vägkanten och traskade upp över
åkern. Där i kanten finns minnena samlade.
Minnen från den 22 april 2005.
Det är alltid en speciell känsla att komma dit.
De år som passerat suddas ut.
Man kan starkt förnimma ljudet av skrikande däck.
Känna lukten av bränt gummi.
Se röken över åkern som skvallrar om att det just hänt något hemskt.
Höra de förtvivlande skriken.
Gråten.
Skräcken.
Från den kväll då det som inte fick hända plötsligt hände.
Vi sitter tysta i bilen en stund när vi åker vidare.
En välbehövlig stund av eftertanke.
Vi kände tacksamheten över livet.
Vi blev påminda om hur förgängligt allt är.
Att döden alltid lurar på oss.
Kanske närmre än vad vi ens kan ana.
Tack älskade pappa.
Tack finaste Kerstin.
Tack älskade Kerstin.
Tack finaste pappa.
Tack för en helg att minnas.
